Så går en konisering till!

Förra tisdagen opererades jag, och jag har sagt att jag ska skriva om det, men inte helt kommit för mig än, men nu så. Tack till er som skickade värmande tankar, det hjälpte ☺️

  
Jag tänkte gå in i detalj kring hur mitt besök var, alltså direkt ur patientsynvinkel. För er som hittat hit för att ni är oroliga för egen operation, och för er som helt enkelt är nyfikna.

Vi kom till sjukhuset 35 minuter innan den tid som jag blivit kallad till, dvs vi var där 8.25. Med mig hade jag maken och Lovisa som, när hon inte är gravid/föräldraledig, faktiskt jobbar på just den avdelningen som jag skulle till. Vi började med att gå till centralkassan, där fick jag visa upp mitt legg, hon såg att jag hade frikort, och så var det inget mer med det. Uppe på avdelningen blev alla jätteglada att  få se Lovisa med stora magen, det här var bara två dagar innan BF så hon var så fin! Jag sa till i ”receptionen” att jag var där för operation, och sköterskan som skulle ta hand om mig stod precis där och sa varmt ”då ska du vara med mig”, och så följde vi alla tre med henne in på ett rum som nästan påminde om ett kontor. Här berättade sköterskan om precis hur allt skulle gå till, vilka mediciner jag skulle få och skulle kunna få, samt varför de gjorde ingreppet. Jag fick ett patientband runt handleden och Alvedon och Ipren, sen visade hon mig till min säng.

  
Sängen stod i ett stort rum tillsammans med två andra sängar, den innersta sängen låg det redan någon i och gardinerna var fördragna. Lite senare kom även en tredje patient. Jag fick strumpor och en rock, sen hjälpte sköterskan till att dra fram stolar till både maken och Lovisa. Hon drog för gardinerna så vi fick som ett eget litet rum, och bad mig byta om och lägga mig och vila.

Bara några minuter senare, jag hade inte ens hunnit sätta på mig strumporna, kom hon in igen. Hon tog blodtryck och satte ett rör i mitt högra armveck så att jag skulle kunna få lugnande osv om det skulle behövas. Jag är inte känslig alls för stick och så, men röret hamnade mot nån nerv, så det kändes riktigt äckligt… Försiktigt på med strumporna, och sen var det bara att vänta.

  
Ja, de var ju rätt sköna iallafall.

Runt halv tio kom operationssköterskan in och bad mig gå på toa om jag inte precis hade gjort det, så skulle de snart komma och hämta mig. Nu hade Lovisa redan pratat med alla involverade sköterskor och bytt om till operationskläder. Anhöriga brukar inte få vara med, för det kan kännas jobbigt för dem och de kan tillochmed svimma, men eftersom Lovisa jobbar där nöjde de sig med att försäkra sig om att jag ville ha henne med mig och så var det ok sen.

  
Fina Lovisa 

Sköterskan kom tillbaka och vi promenerade till operationsrummet vägg i vägg. Där fanns undersköterskan och läkaren. Jag har aldrig haft en manlig gynekolog, men även fast jag hade varit lite negativt inställd så kändes det vid det här laget inte konstigt alls. Jag fick sätta mig ”som vanligt” på operationsstolen och läkaren satte sig framför mig och berättade (igen) hur ingreppet, medicineringen och anledningen/syftet såg ut. Jag kände mig helt klart välinformerad, det här var ju information som min gynekolog tillochmed hade gett mig sen tidigare. Om nån hade missat att säga något så täckte definitivt någon annan det.

Jag fick lägga mina trosor i en plastpåse och lägga mig till rätta med fötterna i ”stigbyglarna”. Lovisa satt och höll min hand på min vänstra sida och en jättehärlig sköterska stod på min högra sida. De pratade med varandra och mig och det var jättelugnande.

Läkaren började helt plötsligt, utan att säga något, vilken kanske inte var det mest behagliga, och han var rätt dålig på att prata med mig under operationens gång. I slutändan spelade det verkligen ingen roll, sjuksköterskan kompenserade så gott hon kunde och läkaren fokuserade på vad han gjorde istället för att prata med mig, och han verkade jätteskicklig. Han använde nån typ av spekulum som kändes stort, tort och obehagligt, som tur var tyckte inte han heller att det fungerade så bra, och han bytte till ett annat mycket trevligare. Nu har jag inte längre stenkoll på vad dom hände när. Jag fick lokalbedövning som gjorde ont att få, men bara i ett par sekunder, och jag fick adrenalin. De hade förberett mig ordentligt på hur adrenalinet skulle kännas, och jag förväntade mig något mycket värre en vad det var. Jag tänkte att det skulle vara på samma nivå av obehaglighet som när jag tar Imigran, men det här var ju knappt nånting. Jag kände ruset, lite stick i läpparna och att hjärtat slog kraftigare, men det var inte farligt. Sköterskan sänkte dock ner mitt huvud för jag blev alldeles blek, och Lovisa sa senare att man såg min puls på hela överkroppen. Jag tyckte bara att det var häftigt.

När bedövningen fått tid att verka började läkaren att operera, och hör hängde jag knappt med. Han penslade på något för att se hur mycket han skulle ta bort, fixade och trixande. Undersköterskan satte som ett stort plåster med sladdar på mitt lår, en avledare. Sedan startade de den brännpennan som han skulle skära med. Jag kan flika in med att de hade varnat mig för att det skulle lukta konstigt i rummet, och Lovisa bekräftade det sen, men jag kände ingenting. Han skar  och jag kände ingenting förän mot slutet. Jag antog att det var när han kom som djupast, men Lovisa sa att det var tussarna som jag reagerade på, han var redan klar. Jag kände hur det rann blod hela vägen bak och tänkte att jag blödde jättemycket. De räknade tussar som de satte in och tog ut, sedan hjälpte sköterskan mig med ett par supersnygga (not) sjukhustrosor och en binda. Upp och hoppa! Jag var jätteyr och höll på att ramla omkull. De erbjöd mig att sitta kvar en stund, men Lovisa kunde ju stötta mig tillbaka till min säng. Jag tackade lite småförvirrat läkaren och sköterskorna, fick en lapp och lite information, men jag kommer inte ihåg alls vad de sa. Tillbaka på rummet fick Lovisa och maken hjälpa mig att lägga mig bekvämt, eftersom jag var så yr, och sen skulle jag bara ta det lugnt ett tag. Lovisa gick tillbaka till operationsrummet och hämtade påsen med mina trosor som alla harr glömt bort, och så fick hon hämta en större binda för jag fick gör mig att jag kände hur det rann. Faktum är att jag knappt blödde någonting och efter den dagen har jag inte blödigt alls. Man kan blöda av och till i fyra veckor, men hittills så har det alltså inte alls varit så. Jag var lite öm i mage/svank samma dag, men inte alls sen. Vi gick ju till och med hem och byggde trall så så farligt kan det inte ha varit :p

Operationen tog ungefär en kvart. Vi kom in till sjukhuset halv nio och fick åka hem (när jag kände mig redo) klockan elva.

  
Jag kunde ju inte lämna det hur stökigt som helst.

Det gjorde mycket mindre ont än biopsin jag hade fått göra tidigare och det som egentligen var mest obehagligt var när de bytte instrument mellan varven. Obehagligt, aldrig riktigt smärtsamt. De bedövade ju livmodertappen men inte ”vägen dit” så det var ju det som kändes.

Att Lovisa var där var ju en få förunnad lyx som hjälpte mig något enormt. Jag fascineras av det medicinska och vi kunde prata om hur det kändes och skratta under tiden. Guld värt. Det blev en häftig upplevelse på något vis, snarare än något hemskt och jobbigt.

Tack igen för allt stöd, nu väntar vi bara på provanalysen som borde komma inom tre veckor.