Jag saknar er!

Jag har fortfarande inte hittat någon bra lösning för hur jag ska göra med bloggen! Jag vill utan tvekan fortsätta skriva, men hur kul blir det i längden utan bilder? Nä, det här måste lösas. Hur som helst saknar jag att skriva så fort jag inte gör det, och har flera inlägg i åtanke som jag velat ha bilder till.

För att hålla er uppdaterade kan jag meddela att…

…jag var hos vårdcentralen idag. Två gånger. Jag gick dit för att få nytt läkarintyg men fick även besked kring det ena födelsemärket som jag tog bort. Med min tur? Vad tror ni? Cellförändringar så klart. Inte cancer, men inte bra. De har skickat en remiss till en hudmottagning så ska jag ta bort ytterligare hud där födelsemärket satt samt kolla resten av kroppen.

…jag börjar jobba igen imorgon och är SÅ taggad! Bara två timmar och så blir det ett tag fram över, jag ska fasas in i det är det tänkt. Jag var där och hälsade på lite kort på vägen hem från VC och fick höra att vi ska ha vattenkrig imorgon! Världens bästa jobb?

…vi är lediga två dagar nästa vecka och bokade precis en resa till MALTA! Ska bli så roligt och mysigt och välbehövligt att komma iväg bara jag och maken! Roligt med en plats som ingen av oss varit på förut heller!

Det var väl typ de största sakerna som händer nu. Vi hörs igen imorgon ♥️

Missuppfattningar

Det stod i beställningen från min arbetsgivare att jag var utbränd. Vad i helvete. Visst, man kan missuppfatta, missförstå. Men kom igen? Om allt ni baserar er bedömning av mig på är mitt läkarintyg, då kan ni väl läsa de tre raderna två gånger?

Jag är hemma för att jag sörjer. Flera saker som jag inte kan gå in på. Då spelar den här missuppfattningen roll. Jag jobbar stenhårt på att låta mig själv vara ledsen, att övertyga mig själv om att det är OK att ta tid för sånt, att jag inte behöver finnas där för alla andra när jag själv inte mår bra. Så ringer telefonen och det jag får ut av samtalet är att jag måste jobba aktivt på att må bra NU och att det inte är OK att jag är borta från arbetet. Bekräftelser på allt som jag var rädd för. Det skickade mig veckor tillbaka i min återhämtning . Det var i torsdags. Sen kommer jag till mötet idag och får reda på att allt baserats på något som inte gäller mig? Till och med psykologsamtalen. Deras psykologer är till för att prata arbetsmiljö och förhållningssätt, de är inga sorgehanterare.

Allt förgäves. Allt i onödan.

Låt mig vara. Låt mig sörja.

Idag tog de blodprov. Det känns relevant när man sörjer. Om ett par veckor ska jag till sjukgymnast. Också extremt nödvändigt.

Förlåt för att jag är ledsen människor, jag vet att det är opraktiskt för er. Förlåt för det jag har varit med om, jag lovar att inte vara med om tragiska saker igen. Men lite sjukgymnastik får säkert saker att bli bättre! Tack för att ni lägger ner resurser på mig. Vi kan ju inte ha att folk går och blir LEDSNA när hemska saker händer!

Företagshälsovården, igen

Uff, på väg in till företagshälsovården IGEN och är så sjukt otaggad! Jag har varit jättebloggsugen men vill inte skriva bistra klagoinlägg, och det är där sinnesstämningen är just nu.

Med syftet att lägga fokusen på saker som gör en glad visar jag de här två bilderna från morgonen:

   

 En vacker regnbåge vis fontänen som jag egentligen inte är ett fan av. Idag fick jag ett litet leende på läpparna av den iallafall, tycker det ser sagolikt ut!

  
Sen har jag Favorittröjan med stort F på mig! Liiiite varmt kanske, men det är så mysigt. Se fler bilder på koftan HÄR.

Vi hörs igen lite senare! ❤️

En ny vecka

Och så börjar en ny vecka! Vad ska den bjuda på?

Det verkar som att det ska bli riktigt varmt och härligt idag och det passar ju enormt bra för jag tänkte dra ut på Dalarö! Där håller alla mina syskonbarn till idag, med mina föräldrar och så Sote, såklart. Innan det är dax att dra iväg tänkte jag plocka lite här hemma, vattna lite blommor och kanske svänga ihop lite småkakor.

Imorgon vankas företagshälsovårds möte och provtagning. Har fått riktig avsmak för det sen mitt senaste samtal med chefen. Jag mådde jättebra, det var precis efter mitt sista samtal med psykologen, och hon ringde upp och raserade allt. Hon sa att jag inte får välja om jag vill gå till psykolog för eftersom jag inte är på jobbet så är min sjukskrivning arbetsrelaterad. I korta drag. Det var även ”oroväckande” att jag var borta från arbetet igen. Det känns ju, tycker jag, irrelevant i det här läget att jag har en kronisk neurologisk sjukdom och har varit sjukskriven för den två gånger. Nu har en läkare sjukskrivit mig för någonting helt annorlunda, och anser han att jag borde vara hemma så har inte hon med det att göra.

På onsdag kommer svärföräldrarna hit, äter middag och lämnar sin hund. Han ska vara här till på fredag eller lördag när vi tar med honom ut på landet där vi håller oss en vecka. Då ska jag skriva och rita! Det passar ju superbra att han är här och håller mig sällskap eftersom maken gick tillbaka till arbetet idag.

Annars så är det just landet jag ska preppa för i veckan genom att laga mat… Så skönt att slippa göra det där i viss mån iallafall.
  

 Tack förresten till Lovisa och Fredrik som kom och överraskade mina föräldrar i lördags! De fick träffa Isolde för första gången, månadsdagen till ära!

Nu kör vi igång!

På väg från Trosa!

Hej! Jag kör en liten kort uppdatering! 

Vi är på väg från Trosa marknad,

   
 
Förutom en massa god och lagom nyttig mat har jag köpt både drömfångare och kuddkorg! En kanna begagnat att ha till vas också, men den har redan åkt i marken… Jag lägger upp bilder när sakerna hittat sina platser i hemmet! 

Nu följer föräldrarna med hem och så bjuds det på tårta. Jag tror aldrig att det har gått så dåligt för mig att  baka som det gjorde igår. Jag borde ha lagt av på en gång när vispens handtag ramlade av och det kom gammalt vatten från det över allt. Eller när småmarrängerna tappade luften. Eller när marrängbottnen brändes. Eller när sockerkakan separerades, eller när moussen skar sig. Eller när chokladdekorationerna blev grå. Helt galet. Vart enda steg gick fel på något vis. Jag ser verkligen inte fram emot att servera tårtan. Jag tror att jag hatar den. Jag skämtade till en början om att min fallenhet för bakning måste ha suttit i ett av födelsemärkena som jag tog bort igår. Men nu börjar jag bli orolig.

  

Klar med psykologen!

Med en latte i handen sitter jag på tåget på väg hem. Jag tänkte göra nån liten lunch och sen baka bullar ☺️ Psykologmötet gick fort. In och ut på under tio minuter. Jag mår bättre hela tiden och med allt som hänt är det meningen att jag ska ta det lugnt och sörja -tiden läker alla sår. Vi bestämde att jag inte behöver gå dit något mer. Skönt.

Nu är det bara att fortsätta göra det jag vill göra och mår bra av. Dagens bak följt av framtidsplanering med maken och lite bäbisgos är honung för själen!

Vad ska ni göra idag? ☺️

Byxor och psyke

  
Slänger in en bild som ni kanske har sett förut, men utan vidare förklaring, haha. Jag ÄLSKAR dessa shorts från HM och har på mig dem mest hela tiden. Ett supersvalt material och ”luftigt” sydda. Jag köpte dem på väg från psykologen i torsdags och måste nog ta och köpa fler, är rädd för att ångra mig när jag använt sönder dessa. Å andra sidan är de ganska speciella i utseende och jag har en förmåga att hatälska saker tills jag helt plötsligt bara hatar och inte står ut med dem längre. Trist att göra det om man köpt på sig fem par i olika färger 😁

Apropå psykologen så gick jag ju aldrig in på vad alla läkarbesök i torsdags gav. Psykolog var inte min grej. Det kände jag på en gång. Jag uppskattar idén, jag förstår funktionen och jag uppmuntrar folk att prova det. Men det var inte för mig. Jag tyckte nästan att han var oförskämd som frågade så intima saker och la sig i mitt liv, även fast han gjorde det försiktigt, haha. Nä, helt enkelt.

Läkaren på VC sjukskrev mig månaden ut. Han sa att vi skulle ta det försiktigt. Vi jämförde mina svar på frågeställningar mot samma förra gången och kunde tydligt se en förbättring. Vi tog även bort medicinen som jag blev så trött av och konstaterade igen att jag inte behövde antidepp. Han remitterade mig till en psykologmottagning, för det finns ju en chans att det bara var personkemin som inte stämde. Oavsett ska jag ge företagshälsovårdens psykolog en chans till, mest för chefens skull.

Det är iallafall underbart att må bättre. Jag ska inte ta ut några händelser i förväg, för bra perioder har jag haft förut och fallit tillbaka, men jag känne mig såååå hoppfull! All kärlek till er som kollar läget och önskar mig väl ❤️

Läkarbesök

Jag sitter på pendeln, och det var väl ett tag sen. Det blir första gången hos företagshälsovården för att prata med en psykoterapeut, på arbetsgivarens förfrågan. En i sig intressant sak, och jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå till, så min nyfikenhet driver mig.

När jag kommit hem ska jag fortsätta baka inför Mikaelas kalas, idag gör jag tårtbottnarna.

I eftermiddag blir det ett till läkarbesök, då hos vårdcentralen, så får vi se vad de säger om min sjukskrivning framöver.

Kulkul, under lupp större delen av dagen. Det är så underbart fint väder så det enda jag vill göra egentligen är att gå ut och gå eller ligga och sola i gräset. Med en knut i magen får katten åka ut till mina föräldrar idag, så att liten får vara ute och mysa och jaga smådjur. Mamma berättade att Jon såg en räv springa över tomten härom morgonen, bara de inte ryker ihop! Visst borde man inte behöva oroa sig för det?

Nepp, nu ska jag skriva på min Att göra-lista och sen varva ner lite sista biten….

Misslyckat

Nej. Det går inte. Jag har ringt maken och snart kommer han hit och hämtar mig.

Jag har peppat så mycket, jag vill vara här. Jag tycker det borde vara roligt.

Hela dagen har jag pushat. Jobbat jobbat jobbat och bara tänkt på jobb. Då har det gått bra. Men så fort det blev tyst. Vid fikapauser, mikrofonfix eller när någon pausade för att tänka kändes det som att jag skulle gå under. Jag ville lägga mig på golvet och skrika. Jag gick inte på toa på hela dagen, för jag ville inte att det skulle bli för tyst.

Nu är det kväll. Jag åkte hem klockan 18 och har bara sovit sen dess, helt matt.

Snacka om bakslag dagen har varit, så här dåligt har jsg inte nått på länge. Värktabletter hela dagen, knutar i ryggen, ont i huvudet och magen, blödit rikligt och känt mig febrig. Kroppen har skrikigt nej helt enkelt. När jag kom upp till hotellrummet hade jag nästan sprungit sista biten och när dörren slog igen brast fördämningarna och jag började storgråta. Jag behövde åka hem.

Imorgon ringer jag till vårdcentralen. Den här gången tycker jag att de gör rätt i att remittera mig till en psykolog.

Så går en konisering till!

Förra tisdagen opererades jag, och jag har sagt att jag ska skriva om det, men inte helt kommit för mig än, men nu så. Tack till er som skickade värmande tankar, det hjälpte ☺️

  
Jag tänkte gå in i detalj kring hur mitt besök var, alltså direkt ur patientsynvinkel. För er som hittat hit för att ni är oroliga för egen operation, och för er som helt enkelt är nyfikna.

Vi kom till sjukhuset 35 minuter innan den tid som jag blivit kallad till, dvs vi var där 8.25. Med mig hade jag maken och Lovisa som, när hon inte är gravid/föräldraledig, faktiskt jobbar på just den avdelningen som jag skulle till. Vi började med att gå till centralkassan, där fick jag visa upp mitt legg, hon såg att jag hade frikort, och så var det inget mer med det. Uppe på avdelningen blev alla jätteglada att  få se Lovisa med stora magen, det här var bara två dagar innan BF så hon var så fin! Jag sa till i ”receptionen” att jag var där för operation, och sköterskan som skulle ta hand om mig stod precis där och sa varmt ”då ska du vara med mig”, och så följde vi alla tre med henne in på ett rum som nästan påminde om ett kontor. Här berättade sköterskan om precis hur allt skulle gå till, vilka mediciner jag skulle få och skulle kunna få, samt varför de gjorde ingreppet. Jag fick ett patientband runt handleden och Alvedon och Ipren, sen visade hon mig till min säng.

  
Sängen stod i ett stort rum tillsammans med två andra sängar, den innersta sängen låg det redan någon i och gardinerna var fördragna. Lite senare kom även en tredje patient. Jag fick strumpor och en rock, sen hjälpte sköterskan till att dra fram stolar till både maken och Lovisa. Hon drog för gardinerna så vi fick som ett eget litet rum, och bad mig byta om och lägga mig och vila.

Bara några minuter senare, jag hade inte ens hunnit sätta på mig strumporna, kom hon in igen. Hon tog blodtryck och satte ett rör i mitt högra armveck så att jag skulle kunna få lugnande osv om det skulle behövas. Jag är inte känslig alls för stick och så, men röret hamnade mot nån nerv, så det kändes riktigt äckligt… Försiktigt på med strumporna, och sen var det bara att vänta.

  
Ja, de var ju rätt sköna iallafall.

Runt halv tio kom operationssköterskan in och bad mig gå på toa om jag inte precis hade gjort det, så skulle de snart komma och hämta mig. Nu hade Lovisa redan pratat med alla involverade sköterskor och bytt om till operationskläder. Anhöriga brukar inte få vara med, för det kan kännas jobbigt för dem och de kan tillochmed svimma, men eftersom Lovisa jobbar där nöjde de sig med att försäkra sig om att jag ville ha henne med mig och så var det ok sen.

  
Fina Lovisa 

Sköterskan kom tillbaka och vi promenerade till operationsrummet vägg i vägg. Där fanns undersköterskan och läkaren. Jag har aldrig haft en manlig gynekolog, men även fast jag hade varit lite negativt inställd så kändes det vid det här laget inte konstigt alls. Jag fick sätta mig ”som vanligt” på operationsstolen och läkaren satte sig framför mig och berättade (igen) hur ingreppet, medicineringen och anledningen/syftet såg ut. Jag kände mig helt klart välinformerad, det här var ju information som min gynekolog tillochmed hade gett mig sen tidigare. Om nån hade missat att säga något så täckte definitivt någon annan det.

Jag fick lägga mina trosor i en plastpåse och lägga mig till rätta med fötterna i ”stigbyglarna”. Lovisa satt och höll min hand på min vänstra sida och en jättehärlig sköterska stod på min högra sida. De pratade med varandra och mig och det var jättelugnande.

Läkaren började helt plötsligt, utan att säga något, vilken kanske inte var det mest behagliga, och han var rätt dålig på att prata med mig under operationens gång. I slutändan spelade det verkligen ingen roll, sjuksköterskan kompenserade så gott hon kunde och läkaren fokuserade på vad han gjorde istället för att prata med mig, och han verkade jätteskicklig. Han använde nån typ av spekulum som kändes stort, tort och obehagligt, som tur var tyckte inte han heller att det fungerade så bra, och han bytte till ett annat mycket trevligare. Nu har jag inte längre stenkoll på vad dom hände när. Jag fick lokalbedövning som gjorde ont att få, men bara i ett par sekunder, och jag fick adrenalin. De hade förberett mig ordentligt på hur adrenalinet skulle kännas, och jag förväntade mig något mycket värre en vad det var. Jag tänkte att det skulle vara på samma nivå av obehaglighet som när jag tar Imigran, men det här var ju knappt nånting. Jag kände ruset, lite stick i läpparna och att hjärtat slog kraftigare, men det var inte farligt. Sköterskan sänkte dock ner mitt huvud för jag blev alldeles blek, och Lovisa sa senare att man såg min puls på hela överkroppen. Jag tyckte bara att det var häftigt.

När bedövningen fått tid att verka började läkaren att operera, och hör hängde jag knappt med. Han penslade på något för att se hur mycket han skulle ta bort, fixade och trixande. Undersköterskan satte som ett stort plåster med sladdar på mitt lår, en avledare. Sedan startade de den brännpennan som han skulle skära med. Jag kan flika in med att de hade varnat mig för att det skulle lukta konstigt i rummet, och Lovisa bekräftade det sen, men jag kände ingenting. Han skar  och jag kände ingenting förän mot slutet. Jag antog att det var när han kom som djupast, men Lovisa sa att det var tussarna som jag reagerade på, han var redan klar. Jag kände hur det rann blod hela vägen bak och tänkte att jag blödde jättemycket. De räknade tussar som de satte in och tog ut, sedan hjälpte sköterskan mig med ett par supersnygga (not) sjukhustrosor och en binda. Upp och hoppa! Jag var jätteyr och höll på att ramla omkull. De erbjöd mig att sitta kvar en stund, men Lovisa kunde ju stötta mig tillbaka till min säng. Jag tackade lite småförvirrat läkaren och sköterskorna, fick en lapp och lite information, men jag kommer inte ihåg alls vad de sa. Tillbaka på rummet fick Lovisa och maken hjälpa mig att lägga mig bekvämt, eftersom jag var så yr, och sen skulle jag bara ta det lugnt ett tag. Lovisa gick tillbaka till operationsrummet och hämtade påsen med mina trosor som alla harr glömt bort, och så fick hon hämta en större binda för jag fick gör mig att jag kände hur det rann. Faktum är att jag knappt blödde någonting och efter den dagen har jag inte blödigt alls. Man kan blöda av och till i fyra veckor, men hittills så har det alltså inte alls varit så. Jag var lite öm i mage/svank samma dag, men inte alls sen. Vi gick ju till och med hem och byggde trall så så farligt kan det inte ha varit :p

Operationen tog ungefär en kvart. Vi kom in till sjukhuset halv nio och fick åka hem (när jag kände mig redo) klockan elva.

  
Jag kunde ju inte lämna det hur stökigt som helst.

Det gjorde mycket mindre ont än biopsin jag hade fått göra tidigare och det som egentligen var mest obehagligt var när de bytte instrument mellan varven. Obehagligt, aldrig riktigt smärtsamt. De bedövade ju livmodertappen men inte ”vägen dit” så det var ju det som kändes.

Att Lovisa var där var ju en få förunnad lyx som hjälpte mig något enormt. Jag fascineras av det medicinska och vi kunde prata om hur det kändes och skratta under tiden. Guld värt. Det blev en häftig upplevelse på något vis, snarare än något hemskt och jobbigt.

Tack igen för allt stöd, nu väntar vi bara på provanalysen som borde komma inom tre veckor.