Jahapp, nu var det dags. Jag ska göra en konisering. Det betyder att de ska ta bort en bit av min livmodertapp eftersom de har hittat cellförändringar. Och det är väl inget att hymla med?
Har man fått HPV-viruset kan man utveckla cellförändringar på livmodertappen. En plats på kvinnans kropp där två helt olika typer av celler möts och saker lätt kan sättas ur balans. Viruset ligger vilande i flera år innan sånna här förändringar syns, så jag fick alltså viruset när jag var väldigt ung. Många bär på detta virus utan att veta om det, och utan att det påverkar dem alls. När man fyller 23 blir man kallad för cellprovning första gången… Jag hoppade över min. När jag fyllt 24 hade jag hittat en gynekolog som jag var bekväm med och tog ett enkelt cellprov. Jag funderade inte ens på vad resultatet skulle kunna vara, väntade inte på beskedet. Sen kom brevet hem och -tadaa- cellförändringar. Mellannivån, vad de nu kallade det. Så jag fick gå och göra en biopsi för att fastställa exakt hur läget var. Läget var grava cellförändringar. Inte cancer, men så vitt de kunde se har jag så pass stora cellförändringar, så pass djupt in, att nästa steg skulle kunna vara cancer. Sen kan det hände om ett år, eller om 15. Bort ska det i alla fall, illa kvickt, innan det blir värre.
Operationen ska vara rutinmässig, superenkel och snabb. Jag valde Karolinska Sjukhuset i Huddinge, för där gör de operationen med lugnande och lokalbedövning -så jag slipper sövas. Jag har aldrig opererats förut och är glad att jag ska få ”vara med” och inte behöver oroa mig för att sövas för första gången också. Jag är inte orolig alls egentligen, än i alla fall. Jag vill bara få det överstökat. Få bort allt det dumma och gå vidare. Läka och må bra. Jag hoppas att de får bort allt, för det är inte bra att behöva göra om det här en massa gånger. En operation ska inte påverka något alls, man återgår till det normala. Får man dock för mycket ärrvävnad kan det bli svårt att föda vaginalt. Det skulle vara konstigt, klantigt och ovanligt om de inte fick bort allt idag.
Mest av allt oroar jag mig för provsvaren efter att de skickat det de tar bort på analys. Oroar och oroar. Jag LÄNGTAR efter provsvaren, jag vill veta! Jag vill få bekräftat att allt är bra. Att allt är borta och att det inte är några cancerceller alls. Den dagen längtar jag till. Men tänk om det är dåliga nyheter? Jag vet, det tjänar inget till att tänka så. Nu gör vi allt vi kan göra åt situationen, resten är vad det är.
Har ni inte varit och tagit cellprov? Gör det då, snälla. Det tar två minuter och det är en så lätt sak att göra för att slippa något mycket värre.
Jag hör förmodligen av mig senare under dagen, men jag lovar inget. Om inte annat så dyker det i alla fall upp ett tidsinställt inlägg här om ett par timmar -Balkongen nr 3!
![IMG_6847[1]](https://ordning.files.wordpress.com/2016/05/img_68471.png?w=429&h=761)
ordning 